Kärlek är det finaste men samtidigt det mest smärtsamma jag vet.

Jag har tur, jag har min Anton. Han ger mig allt det där jag saknade.
Om något är fel märker han det direkt, han ställer alltid upp.
Vi både skrattar och gråter ihop.
Vi bråkar, det gör alla, men vi löser det fort igen.
Vi tvivlar ibland, undrar vad som är bäst,  funderar på framtiden, kommer det vara vi eller inte?
Jag struntar i framtiden, jag vill inte föreställa mig något. Det får bli som det blir, vi gör det bästa av situationen i nu läget. För jag vet att vi kan om vi vill.
Och jag vill kämpa för oss för att jag älskar honom, väldigt, väldigt mycket.

Jag kanske är dålig på att visa det, men jag gör mitt bästa. 

När jag och Anton blev ett par, "försvann" endel av mina vänner, började kalla mig för "toffel", sa att jag var en dålig vän som tog pojkvännen före allt annat. Seriöst är man nykär så är man, men kärleken till ens vänner försvinner inte bara för det! Jag hoppas ni får känna känslan av att vara riktigt lyckligt kär nångång, ni kommer också vara lite off från alla andra ett tag. Men när det händer tänker jag inte behandla er som ni behandlat mig. Jag tänker behandla er på det sätt jag önskar att ni gjort mot mig. Jag tänker inte hämnas, för jag älskar er.

Klockan är tjugo i sex och jag har inte somnat än pgv tusentals tankar som strömmar runt i mitt huvud & den dumma smärtan efter operationen.(som förhoppningsvis snart går över.)

Så här har ni några av mina åsikter.
direkt ur en trött/glad/ledsen/mega kär flicka på snart 18 vårar.