Så som himlen ser ut, en tisdag över skolans kommunala korridorer.
Klockan fyra i oktober, strax innan det mörknar. Och det luktar från bespisningen
av halvhjärtad husmanskost. Och löven ligger klistrade mot marken
Gråvita skyar,tandläkarväder.
Nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan.
Och nyponbuskar, nyponbuskar hela vägen nyponbuskar, ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag den jag är nu.

Jag ser gitarren i butiken, symbolen för att skolka.
Sagan om ett uppror. Drömmen om en högre höjd.
Ett sjörövarskepp som blåser rätt in i Los Angeles.
Och stjärnorna som glittrar och ingen jävel når mig nånsin mera.
En enda ambition,att få brudarna från Berga, att skratta eller gråta
och rymma över taken. Bort från regelboken, stöveltrampet,
tegelväggen, la isla bonita. Och dom brandgula stolarna man staplar på varandra.

Parkeringshus byggdes.Ett litet steg för människan, Ett stort steg för betongen
och den rotlösa känslan.
Som ännu ett hinder på vägen mot den råa romantiken och gitarren i butiken
och flykten över taken.
Man la klossar över ängen, med små fönster och dörrar.
Det var slogans överallt från alla medelbeiga firmor.
Och en skivaffär i centrum som ett hål genom kulissen ut i verkligheten, drömmen.
Ut till färgerna man bara ser på bio.

Vi bildade band och blåste ringar, drog med handen genom jorden,
fyllde naglarna med lera av all yta som vi skrapade.
För nånstans under lagren av tätortstimotej, bredde stora världen ut sig
utan farthinder och Konsumkort och nypon.
Vi satte båtarna i bäcken, såg dom flyta in i tunneln.
Kanske vidare mot Vättern och kanalen ut till Nordsjön.
Över vågorna mot Irland,ut på havet och sen blåsa iväg och aldrig komma tillbaka
mer till bäcken där det började.

Jag ser den gräddgula färgen,den moderna men diskreta.
En helhet för det enkla, bara fälla upp och skruva.
Men ändå alltid nåt som ville jaga och förvirra.
Nåt som inte var Ikea, nåt som inte hade lösningen i kanten.
Jag hör det inrökta ljudet från en replokal vid tågstation.
Bland speditionslokaler och bortglömda depåer.
Det stumma, dova skinnet och basen som darrar i gallret,
och glaset och det doftarjust som asfalt gör om hösten.

Vi gömde Fibban under stenen,Willes vin i busken.
Hela dungen var ett mikro-Vegas, Ladan bytte hänglås. Och ovan allt en himmel
liksom silad ifrån kusten. Med det lilla som blev över efter vågorna och stormarna
och skummet.
Jag kan inte återvända. En brottsplats måste vila, flyktbilen är dumpad.
Stålarna är rena. Nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om.
Söndermarken jagar mig men jag är inte där.

- Lars Winnerbäck.