Heeey!
Igår kväll åkte jag och fina Malin till Kamlar! Stod ute i 1,5h, det sög! Sviiin kallt men när bussen väl kom så blev vi gladisar :)
Resan var lång och tråkig tills vi kom till västervik då några gick av så vi fick sitta bredvid varandra, då blev allt mycket roligare och tiden gick fort! :)
Hon blev hämtad av sin pöjk pp stationen och Simon mötte upp mig:)
Vi gick hem o lämnade mina saker sen gick vi ut o tog en öl, treevlig!!!:)
Seeen hem gick vi hem o sov^^
Idag har vi hittills spanat on slottet, så fint!! Handlat lite oså, nu chillar vi mest och lite senare ska vi ut o äta och sedan träffa två kompisar till Simon, bra dag!

Sara är lycklig!
Hoppas ni också är det!
Kram på er!

Måste.skriva.av.mig

Det är snart två år sen jag skrev detta: 
http://saralejonhjerta.bloggplatsen.se/2011/02/16/4628068-en-flickas-mardrom/

Jag hittade det nyss igen. Jag läste igenom det. 
Känslorna bara sköljde över mig. 
Hatet, ångesten, skulden, svagheten, känslan av att vara minst och smutsigast i hela världen. 
Tårarna trängde fram redan när jag läste rubriken.
Jag visste att jag inte borde läsa, men jag kunde inte låta bli.
Jag såg också alla fel stavningar i inlägget, fint. Så får det vara när man skriver i ren ilska och man är förblindad av tårar.

Det har nu gått ett år och fyra månader en det hände, jag mår "bra" nu.
Jag vet att jag aldrig kommer att bli den där flickan jag pratat om så många gånger, den jag var innan. Den jag vill vara. Den som inte har ärr på armar och lår, den som inte vaknar i panik ångest på nätterna, den som vågar gå ut ensam även om det börjar skymma ute. Den som är den hon vill vara.

Men jag är nöjd med den jag är nu, det är klart att jag vill vara mig, som jag var innan, men jag bygger upp mig själv på nytt och de delar som förstörts ersätts av reservdelar, precis som med allt annat!
Jag skadar inte mig själv längre vilket jag ser som ett väldigt bra steg i rätt riktning! 
Jag är inte stolt över mina ärr. Jag tycker inte om att folk kallar mig elaka saker på grund av dom. Men när jag skapade dom var det mitt sätt att koppla bort annat. Jag tyckte det var skönt. Jag älskade det.
Som min ena tatuering säger "Our scars remind us that the past is real". 
Nu ser jag mina ärr som ett bevis för att jag blivit starkare. Hade jag inte varit det hade det vatt öppna sår och inte ärr! 

Jag är inte den som har hundratals vänner, jag är inte den som alla hör av sig till när de ska hitta på något, jag är ingen speciell. Men jag är mig själv. Och en sak är säker, de vänner jag har, den familj jag delar kött och blod med,  är det bästa som finns. Jag älskar dom mest av allt! Aldrig utan dom!♥

Jag har även precis träffat ett gäng super härliga människor som jag hoppas att jag kommer fortsätta att träffa! Fina fina ni. ♥

Som jag skrev i inlägget 2011 så får ni gärna höra av er till mig om det skulle vara något, 
Om ni vill ha någon att prata med, 
Ställa frågor, vad som.
Jag finns här. 
Här på bloggen,(kommer från och med nu vara aktiv här igen)
Sara Lejonhjärta E Andréasson @ facebook
Saralejonhjerta @ Twitter
Saralejonhjerta @ Tumblr

Sara_ea@live.se @ msn/mail

Sprid gärna detta så det når ut till så många som möjligt! Precis som inlägget 2011 gjorde!
Ingen ska behöva känna sig ensam.

Tillsammans ska vi kämpa! ♥