Sitter på en buss, rullar mil efter mil längre bort från staden jag vill bo i, från staden där den där underbara pojken bor, från staden där jag mår bra.
Jag har hans tröja i min famn, doften utav honom lugnar ner mig, ger mig tröst i denna onsdag fylld av hemska minnen.
Idag är det två år sen. Två år sen övergreppet.
Det känns som om det hände precis nyss.
Det gör fortfarande så ont, jag känner mig så smuttsig.
Men ja, jag mår trots allt bättre nu.
Jag kan leva med det, det kan jag. Men jag kan inte förstå att jag ska behöva göra det. Att någon över huvudtaget ska behöva göra det. Hemska hemska värld!

Nu vill jag bara komma hem, duscha, äta och sova, så att det snart blir en ny dag, och hoppas att den går fort den med och sen att alla dagar går super fort!
Fram till den dagen jag har mina armar runt honom igen.

Nu ska jag kura ihop mig här i sätet, slå på en film på datan och gosa med tröjan! bara hoppas att resten av denna resa går fort. En timme kvar! 
Vi hörs ikväll! kanske..