Igår natt var min första ensama natt efter 23 nätter med Daniel. 
Jag mådde dock kasst och var dödstrött så jag somnade så fort jag gick och la mig. 
Inatt är det svårare. 
Febern stiger, tankarna vandrar iväg. Det är tungt. 
Allt känns tungt just nu. Jag vill gråta men jag kan inte.
Jag vill kramas men jag är ensam.
Jag vill prata men ni sover.
Jag vill spola fram tiden men såvitt jag vet är det omöjligt.
Jag vill skratta men inte ensam.
Jag vill somna i hans famn men han sover redan 40 mil bort.
Jag vill så mycket men det finns några realistiska valmöjligheter. 
Jag vill även åka runt till alla städer där mina utspridda vänner bor, Kalmar, Stockholm, Nyköping, Göteborg osv men jag har inte tid. Fast det har jag nog, bara aztt jag inte tar tag i det. 
Jag vill kunna veta vad han tänker. När han ser på mig, när jag säger vissa saker men jag kan inte läsa tankar.
Jag vill vara klar med skolan men tack vare jordens största idiot gick jag om ett år.

Jag vill, jag ska. Jag behöver bara lite tid.