Jag får ofta höra att jag tänker för mycket, kanske är det så, kanske inte. 
Jag är en sådan person, jag tänker för mig själv, jag skriver dikter och långa texter utifrån mina tankar och känslor, jag skapar musik jag sällan visar fär andra, jag trivs bra med att sitta längst in i ett hörn på lektionerna i skolan, det är inte det att jag inte vill umgås med mina klasskamrater. Jag presterar bäst på egen hand.
Alla har sina knep och detta är mitt sätt att lätta på hjärtat.

Det händer ibland, men mycket sällan att det blir för mycket, det liksom rinner över. 
Då springer jag hem till min mamma några kvarter bort med gråten i halsen. Där slänger jag ur mig alla ord, där gråter jag tills jag inte kan andas, där har jag en tröstande famn och lugnande ord. Mamma sviker aldrig.

Jag läste just en artikell om självmord. "Jag vet hur tystnaden känns"
Det gör så ont i mig. Artikelln fick mig att tänka vidare kring ämnet.
Jag säger inte att alla självmord hade gått att hindra om man bara lyssnat på personen, men jag tror personligen att om samhället inte "dömde" människor som mår dåligt så hårt skulle fler våga prata. 
Om man inte fick stämplar som psykiskt sjuk eller psykiskt störd såfort man bad om hjälp. 
Fler skulle våga berätta, våga ta hjälp, våga bearbeta, våga ge välmåendet en chans.


För mig tog det ca 8 månader innan jag tog hjälp för att bearbeta våldtäkten på ett bra sätt.
Jag var livrädd. Jag vill inte visa mig svag rädd och ledsen, vem vill ha en sån vän eller dotter tänkte jag.
Under en period mellan händelsen och hjälpen funderade jag ofta på självmord, så skönt det skulle vara att slippa smärtan, rädslan och skammen. Men jag valde att leva med dom känslorna. Jag tog tillslut hjälp. Det är jag förbannat glad för. Jag skämms inte. 

Jag känner mig fortfarande liten, smutsig och totalt livrädd ibland, det kommer jag alltid att vara.
Jag har lärt mig att hantera min ångest och mitt hat.
Men glöm för fan inte bort: DET ÄR OKEJ ATT GRÅTA!!


Vart vill jag komma med detta inlägg?
Jag har absolut inte en aning.

VÅGA TA HJÄLP, VÅGA STÅ UPP FÖR DIG SJÄLV, VÅGA VARA DU!

 

Mamma

3 februari 2014 23:02

Ligger här, tårarna rinner när jag läser detta. Jag vet att du har haft det tufft och att det troligen kommer att fortsätta ett bra tag till. Men, tiden läker alla sår. Synd bara att dom inte läker över en natt och att ärret bleks bort efter två.
Hit är ni mina tre älskade ungar alltid välkomna.

Sara Lejonhjärta

3 februari 2014 23:08

Utan ditt stöd skulle kampen vara omöjlig.
Jag är så otroligt tacksam att jag har dig!
Älskar dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kör en livsuppdatering i bilder. Jag har tagit studenten, umgås med underbara människor och är så jävla lycklig! Vad mer kan man begära? Let's go! ...

                 Saker jag stör mig något så förbannat på idag (typ alla dagar):  Folk som lägger sig i andras förhållanden och hittar på rykten för att förstöra. Folk som skrattar och "retas" såfort man skriver något fint/gulligt om/till sin pa...

Ikväll kände jag för att minnas det fina stunder. Här kommeren massa bilder från just såna stunder under 2012 genom min kamera.                                                                                   ...

Idag är det min födelsedag. 20år. Vart tog åren vägen?! Jag har under helgen blivit firad av familj/släkt samt endel vänner. Har fått så fina saker, god mat, bästa tårtan, kramar och fina sång från olika håll;) Här kommer bilder på endel av pr...

Jag har en jävligt go människa i mitt liv. Det råkar vara så att han åker till fucking Afrika två dagar efter min 20årsdag och därför missar mitt kalas. Inte helt okej. Men eftersom han själv nyligen fyllt år så är det okej. Och kameler blir glada a...