02:03 sömnlösheten dödar mig.
Extrem huvudvärk, illamående, mensvärk och en dock behaglig träningsvärk. Känner mest : ge mig en famn att somna i. Närhet, värme, kyssar i nacken, någon som pillar med mitt hår eller kliar mig på ryggen tills jag somnar. Snälla? Någon?

Idag saknar jag detta:

Detta är bilder från favorit stunder under 2013.
Saknar allt! Vår, sommar, höst & vinter. Kärlek, glädje, vänskap, bråvalla, Håkan, winnerbäck, egen trädgård, gibbe, vackra Skåne, finaste kusinbarnet, Alma, familjen, medeltiden, lucia osv. allt!
Det var trots allt ett fint år! I alla fall halva. :)

Jag får ofta höra att jag tänker för mycket, kanske är det så, kanske inte. 
Jag är en sådan person, jag tänker för mig själv, jag skriver dikter och långa texter utifrån mina tankar och känslor, jag skapar musik jag sällan visar fär andra, jag trivs bra med att sitta längst in i ett hörn på lektionerna i skolan, det är inte det att jag inte vill umgås med mina klasskamrater. Jag presterar bäst på egen hand.
Alla har sina knep och detta är mitt sätt att lätta på hjärtat.

Det händer ibland, men mycket sällan att det blir för mycket, det liksom rinner över. 
Då springer jag hem till min mamma några kvarter bort med gråten i halsen. Där slänger jag ur mig alla ord, där gråter jag tills jag inte kan andas, där har jag en tröstande famn och lugnande ord. Mamma sviker aldrig.

Jag läste just en artikell om självmord. "Jag vet hur tystnaden känns"
Det gör så ont i mig. Artikelln fick mig att tänka vidare kring ämnet.
Jag säger inte att alla självmord hade gått att hindra om man bara lyssnat på personen, men jag tror personligen att om samhället inte "dömde" människor som mår dåligt så hårt skulle fler våga prata. 
Om man inte fick stämplar som psykiskt sjuk eller psykiskt störd såfort man bad om hjälp. 
Fler skulle våga berätta, våga ta hjälp, våga bearbeta, våga ge välmåendet en chans.


För mig tog det ca 8 månader innan jag tog hjälp för att bearbeta våldtäkten på ett bra sätt.
Jag var livrädd. Jag vill inte visa mig svag rädd och ledsen, vem vill ha en sån vän eller dotter tänkte jag.
Under en period mellan händelsen och hjälpen funderade jag ofta på självmord, så skönt det skulle vara att slippa smärtan, rädslan och skammen. Men jag valde att leva med dom känslorna. Jag tog tillslut hjälp. Det är jag förbannat glad för. Jag skämms inte. 

Jag känner mig fortfarande liten, smutsig och totalt livrädd ibland, det kommer jag alltid att vara.
Jag har lärt mig att hantera min ångest och mitt hat.
Men glöm för fan inte bort: DET ÄR OKEJ ATT GRÅTA!!


Vart vill jag komma med detta inlägg?
Jag har absolut inte en aning.

VÅGA TA HJÄLP, VÅGA STÅ UPP FÖR DIG SJÄLV, VÅGA VARA DU!

Då var det söndag igen, typiska bloggdagar.

Från i fredagseftermiddag: Packa, stressa till bussen, Snöstorm, kallt, blött, buss, tåg, överfull buss, sista hållplatsen, avgång, mötas, vandra, framme, soffhäng, filmer,serier, musik, promenader, fina människor, skratta, gråta, tröstas, stöttas, tusen kramar, mys, te, kaffe, mackor, mat, mer soffhäng, närhet, mänskligvärme, tusen ord till, buss, tåg, buss, promenad, hemma, mat, dusch, färgbom, gitarr, låtskrivning, fina sms, plugg, farmen, mer gitarr och NU film.

Denna helg var ett äventyr jag inte ångrar en sekund. Jag behövde få komma bort, få vara jag, få gråta ut i en famn där orden jag fick höra var äkta, inget standard "tröstsnack" som " allt kommer bli bra blablabla", ord som gav mig hopp, vilja och styrka.

Jag är så glad att det finns så fantastiska människor.
Dom är få, men när man har funnit en stjärna känner man det i hela kroppen. 
Det är såndan människor man ska hålla hårt i. 
De som finns där, de som accepterar dig precis för den du är, de som lyssnar även om de inte kan hjälpa, de som är så jävla jävla äkta och bra. 
Jag önskar att alla hade minst en sådan människa i sitt liv.
Någon att kämpa genom livet med, vänskap eller förhållande, syskonskap eller förälder/barn, det spelar ingen roll, 
alla behöver någon.

Jag behöver någon som behöver mig.

Adjö.