Då var det söndag igen, typiska bloggdagar.

Från i fredagseftermiddag: Packa, stressa till bussen, Snöstorm, kallt, blött, buss, tåg, överfull buss, sista hållplatsen, avgång, mötas, vandra, framme, soffhäng, filmer,serier, musik, promenader, fina människor, skratta, gråta, tröstas, stöttas, tusen kramar, mys, te, kaffe, mackor, mat, mer soffhäng, närhet, mänskligvärme, tusen ord till, buss, tåg, buss, promenad, hemma, mat, dusch, färgbom, gitarr, låtskrivning, fina sms, plugg, farmen, mer gitarr och NU film.

Denna helg var ett äventyr jag inte ångrar en sekund. Jag behövde få komma bort, få vara jag, få gråta ut i en famn där orden jag fick höra var äkta, inget standard "tröstsnack" som " allt kommer bli bra blablabla", ord som gav mig hopp, vilja och styrka.

Jag är så glad att det finns så fantastiska människor.
Dom är få, men när man har funnit en stjärna känner man det i hela kroppen. 
Det är såndan människor man ska hålla hårt i. 
De som finns där, de som accepterar dig precis för den du är, de som lyssnar även om de inte kan hjälpa, de som är så jävla jävla äkta och bra. 
Jag önskar att alla hade minst en sådan människa i sitt liv.
Någon att kämpa genom livet med, vänskap eller förhållande, syskonskap eller förälder/barn, det spelar ingen roll, 
alla behöver någon.

Jag behöver någon som behöver mig.

Adjö.